Bita ihop eller bryta ihop.
Den senaste tiden har som sagt inte känts speciellt lycklig. Jag har gått till jobbet men sen har jag bara velat vara ensam. Jag har inte velat var med i några sociala sammanhang, jag har inte velat träffa folk, jag har helst inte velat prata med någon över huvud taget. Jag har bara velat bli lämnad ifred.
Jag har inte velat få frågan -hur mår du? - hur går det? - hur känns det? Jag vet ju att frågan bara ställs i all välmening men jag orkar inte bita ihop och låtsas att allt är bra hela tiden. Det tar på krafterna. Då är det mycket lättare att vara själv och slippa låtsas vara något jag inte är.
Mvc ska verkligen ha beröm för dom har skött det här riktigt bra. Eftersom jag ansågs ligga i någon riskzon redan från början så har barnmorskan haft koll på mig hela tiden. Och när jag föll plockade hon upp mig direkt. Sen tog det inte många dagar förens jag satt hos en psykolog.
Efter att ha varit hos psykologen ett par gånger känns det lite bättre. Vi drar i trådar jag trodde var betydelselösa i den här situationen. Det finns tankar/situationer från lång tillbaka som sitter som blockeringar i min hjärna och hindrar mig från att ta mig framåt. Vi pratar oxå framåt i tiden och jag har fått goda råd om hur jag kan tänka mig gladare och lugnare.
Och om jag inte vill vara med på några sociala tillställningar så ska jag inte vara det. Jag ska inte utsätta mig för saker som ger mig ångest just nu. Jag ska göra det som känns bästa för mig. Sen ska jag naturligtvis inte isolera mig helt för det är inte nyttigt men jag är ju social på jobbet och igår var Michan här. Det räcker just nu.
-----------------------
Tydligen är jag inte alls konstig som inte svävar på rosa moln eller känner den totala lyckan. Det är mest så folk vill att det ska verka bara. Och det tycker jag var skönt att höra!