Bintan med flera

Nu är det mindre än två månader kvar tills jag ska börja jobba. Jag har haft en vemodig känsla för det ganska länge nu. Inte för det att det ska bli tråkigt att jobba, tvärtom blir det säkert kul. Det jag får ångest över är att jag inte vill vara ifrån Jaxon hela dagarna och jag vill verkligen inte lämna honom på förskolan. Jo jag vet att barn har roligt på förskolan men jag tycker ändå att han hade haft det bättre hemma med mig. Inget kan väl ändå vara bättre för en ettåring än att vara hemma med sina föräldrar?

Det känns väldigt märkligt att jag ska vara på jobbet 40 timmar i veckan istället för att vara med mitt lilla barn. Jag vet att de flesta har det på det viset och jag hoppas att jag kan finna mig i det som alla andra.

 

Hade vi inte haft så dumma regler när det gäller föräldradagarna så hade jag kunnat vara hemma längre. Men eftersom man är tvungen att ta ut fem dagar i veckan från att barnet fyllt 1 år så räcker ju inte dagarna så länge som man vill. Jag tycker att föräldrar ska uppmuntras att vara hemma med sina barn så länge som möjligt istället för att det ska skyndas ut i arbetslivet. Det är ofta man läser artiklar skrivna av barnpsykologer som bestämt menar att barn mår bäst av att vara hemma tills de är tre år. Det är konstigt att de som bestämmer dumma regler inte alls verkar bry sig om det.

 

Nåja det är inget att göra åt saken. Det positiva är i alla fall att

 

1 .Jaxon inte behöver gå heltid på förskolan eftersom jag och Göran har olika arbetstider och att han kommer vara ledig med Göran ibland.

 

2. Det kommer vara nyttigt för mig att jobba eftersom jag känner mig understimulerad här hemma emmellanåt. Jag kan känna att jag behöver nya uppgifter, få vara kreativ och drivande ibland. Och det får jag inte utlopp för här hemma. 

 

3. Tack och lov har inte jag hand om Jaxons inskolning.