Förlossningsskräck
Förlossningsskräck har jag nog alltid haft men barnen vill jag ju ha. Det blev dock inte bättre efter förra (första) förlossningen. Jag hade föreställt mig att det skulle vara fruktansvärt smärtsamt och vidrigt på alla sätt och vis. Det var värre än vad jag föreställt mig.
Jag vill absolut inte skrämma någon. Jag fick igångsättning vilket barnmorskorna säger är mer smärtsamt än en naturlig förlossning. Barnet vägde oxå 4700g. Även om det hela slutade i akut snitt så måste ju storleken på barnet som pressas ner spela roll. Jag var oxå helt skräckslagen och en person som spänner sig upplever en värre smärta än en avslappnad person.
Hur som helst, idag var jag på aourorasamtal. Det går till så att man får träffa en aourora-barnmorska och diskutera sina rädslor och göra upp en förlossningsplan. Verkligen att rekomendera till alla rädda! Idag gjorde vi ett besök inne på förlossningen. Till en början känndes det ganska okej att gå runt där och lysnna på barnmorskan som berättade om exakt hur allt går till från att man kommer in till förlossningen.
Vi gick in i ett ganska trevligt (faktiskt) förlossningsrum. Även det gick bra TILLS barnmorskan öppnade ett skåp och gick igenom vad som fanns där inne. Alltså stora saker av metal skrämmer mig... Det känns så skräckfilm eller typ1920-talet. Det var någon metal grej där blod skulle rinna ner för att de ska ha koll på att mamman inte förlorar för mycket blod. Jag började svettas men höll god min. Sen visade hon de där äckliga långa grejerna som dom skruvar fast i barnets huvud för att ha extra koll. Jag blev ännu varmare och kände att jag måste snart få i mig någon vätska. Barnmorskan pratade på och tog fråm en jätte lång metal sticka med en nål längst ut. Jag började känna hur det snurrade i huvudet och tog av mig tjocktröjan. Tvingade mig själv att vara "stark" och stå ut. Den där stickan för hinnsvepning visades upp. Nu började det bli aningen jobbigt att andas. Barnmorskan började prata om eventuellt att sys ihop efter förlossningen och hur det går till. Jag vinglade och sa att jag måste sätta mig innan jag svimmar.
Paniken var nu ett faktum. Jag kunde inte hålla ihop längre. Jag fick ligga på en säng och lugna ner mig och fick saft att dricka. Barnmorskan sa att jag har ett pokerface utan dess like. Ja med så många år av träning får man ett enastående pokerface (kanske sadlar jag om till pokerspelare så småning om) men det håller ju bara tills paniken, skräcken, ilskan eller vilken känsla det nu handlar om blir för stor.
Även om skräcken fortfarande är stor så är den mindre än vad den var när jag började gå på aourorasamtal.
Jag VET att man förder barn för att man ska få det absolut bästa och mest värdefulla man kan få. Jag vet det. Jaxon är värd mer än allt annat i hela världen många gånger om. Tyvärr tar inte det bort skräcken.