Det där med att bedöma avstånd

Det har aldrig riktigt varit min grej. 


Förutom att ha lyckats köra in i någon stolp skit så har jag oxå lyckats tappa en trisslott.  Det var garanterat flera miljoner i vinst på den. Min biljett från Sverige och ekorrhjulet är nu blott en dröm.

När barnet får falsk krupp

Kvällen igår blev verkligen inte som tänk. 
 
När jag hämtade Jaxon på förskolan så hörde jag direkt att det var en liten liten förändring i hanns röst. Det gick ett par timmar och jag tyckte att det började låta som att han utvecklade någon astma. Efter mycket spring hemma hostade han jätte konstigt ett par gånger och lät ansträngd i sin andning. Jag kände att något inte stämmde.
 
Jaxon har just börjat sova i sin egen säng (ett par timmar per natt) men något sa mig att det inte var någon bra idé. Jag ville hålla koll på hanns andning. Och mycket riktigt blev det värre och värre. Efter typ 20 minuter visste jag att det här kommer sluta på sjukhus för det lät så illa när han andades. Jag satte honom upp i sängen och såg hur han började få panik eftersom det var så jobbigt att andas. Vi det här laget balanserade jag mellan att även jag gripas av panik eller att ta mig samman och styra upp det hela. Det blev det sist nämnda.
 
Jag sa till Göran att något är fel, så här ska det inte låta och att vi kommer få åka till sjukhus. Jag ringde 1177 för att rådfråga om läget kanske var ännu värre än vad jag ansåg. Jag var hela tiden beredd att slänga på luren för att ringa 112 istället. Men dom sa att vi skulle åka in till Trollhättans jourvårdcentral.
 
Det känndes bra då jag vet att dom är duktiga på den vårdcentralen men det var en fruktansvärd resa eftersom jag var livrädd att Jaxon inte skulle få någon luft alls om det blev ännnu värre.
 
Vi fick komma in direkt och det visade sig vara falsk krupp. Jaxon var jätte ledsen och ville inte alls samarbeta. Läkaren frågade mig om jag tyckte att det var jobbigt. Då höll jag på att bryta ihop. Jobbigt var en mild beskrivning av vad jag kännde. Att se sitt barn så ledsen och höra den där hemska andningen... Och höra honom försöka skrika NEJ NEJ när han blir fasthållen för att tvingas inhalera adrenalin och ta kortison. Jo det var minst sagt jobbigt. Men det var ju inte mycket att välja på om han skulle få ordentligt med luft igen.
 
En stund senare skulle vårdcentralen stänga men läkaren tyckte inte att Jaxon var tillräckligt bra för att åka hem så han skickade oss vidare till akuten. 
 
 
Så det blev några timmar på akuten oxå för mer inhalering och observation. Till slut blev det bättre och vi fick åka hem. Nu får vi ha lite extra uppsikt några dagar och se vad som händer när kortisonet går ur. Blir det lika illa igen så ska vi åka in igen. Men än så lägne känns det ganska bra. 
 
Usch så hemskt jag tyckte att det var!
 
 
 
 

Nej en mamma kan inte få vila

Till en början gick min vilodag bra. Det var med gott samvete jag låg på soffan. Min barnmorska har faktiskt sagt att jag ska vila. Men till slut kände jag att jag får i alla fall ta disken innan jag hämtar Jaxon.

Det blev en aning stressigt tack vare att jag ville bli klar med disken. När jag skulle åka och hämta på förskolan slet jag med mig en soppåse som jag tänkte slänga.Väl framme vi soptunnan slänger jag ner bilnyckeln i soptunnan istället för soppåsen. SUCK. Jag fick plocka ur ALLT ur soptunnan (hundbajspåsar och annat trevligt) för att få tag i bilnyckeln som låg i det där riktigt vidriga slemmet på botten av soptunnan.
 
När jag och Jaxon kommer hem en stund senare och öppnar ytterdörren inser jag att jag glömt stänga badrumsdörren. Hundarna har gått loss på blöjorna... Hela nedervåningen måste nu städas... Blöjbitar måste plockas upp, leksaker måste tvättas, golv måste dammsugas och skuras. Jag hade två timmars onödigt arbete framför mig. 
 
Jag vet två stycken som ligger risigt till hos Tomten.