Bintan med flera

Igår kom jag äntligen ut på en joggingtur.

Det har varit si och så med löpningen den senaste tiden. Jag kan ju inte ha med mig Jaxon så det krävs ju att Göran är hemma. Det är veckan när Göran jobbar förmiddag som det skiter sig. Då blir det att jag får springa på kvällen och det vill jag inte. På de ställena jag springer vill jag inte vara ensam när det är mörkt eftersom det kan ligga och lura sjuka människor lite här och var.

 

Jag har faktiskt sett två VÄLDIGT skumma typer kvällstid på ett av mina joggingställen. Olika faktorer gjorde att jag hade all rätt att bli misstänksam. Som tur var var jag inte ensam den gång men vi tyckte att det var väldigt obehagligt och skyndade till bilen och åkte hem.

 

Jag har alltid varit rädd för att bli överfallen på joggingspår eftersom jag blivit skrämd av svenska filmer. Man vet ju hur det slutar för den kvinnliga joggaren i jogginspåret på film. Jag har inte blivit mindre rädd efter alla överfall som skett på joggingspår tidigare i år. Usch... Det är så jäkla orättvist att bara för att man är tjej så kan man inte göra vad man vill, hur man vill, när man vill. Förändring på den punkten tack!

 

Det ska förstås tilläggas att jag aldrig springer utan Loke. Han skulle ju aldrig låta en främmande man så mycket som peta på mig. Så på så vis kan jag alltid räkna med backup vid eventuellt överfall. Och jag har ALLTID en plan. Är jag ensam på en ödslig plats har jag alltid en plan. Jag är alltid beredd på det värsta. Ända sen jag var liten så har jag alltid haft en plan. Det är ju hemskt när jag tänker på det. Hemskt att jag alltid var så skrämd. Som liten hade jag varje dag en plan för hur jag snabbas skulle fly om det skulle komma en elak man och ta mig på väg hem från skolbussen. Om det bara var jag som skulle av på min hållplats så sprang jag mitt snabbaste hemmåt för att vinna tid i fall det skulle komma en hemsk man och hörde jag ljudet av en bil så blev jag livrädd eftersom jag var säker på att det fanns en elak man i bilen som var ute efter mig. Det var max 200m hem men jag var lika rädd för det och hade alltid ont i magen i slutet av skoldagen för att jag inte ville gå själv hem. Herregud jag har inte tänkt på det där på länge. Stackars barn... Och aldrig berättade jag hur rädd jag var.

 

Nu är jag tack och lov inte i närheten av att vara så där rädd men om jag åker ensam till skogen eller till ett joggingspår så memorerar jag alltid snabbaste flyktväg och ser till att ha ett lämligt telefonummer lättilgängligt på mobilen. Det gör jag utan att knappt tänka.

 

Jag vet att nästan alla män är snälla. Givetvis vet jag det! Men om jag skulle befinna mig ensam på ett joggingspår en mörk kväll och jag skulle möta en främmande man så hade jag direkt fått hjärtklappning och blivit alldeles skakig trots att det med all sannolikhet bara är en vanlig man som är ute och motionerar.

 

Är jag överdrivet rädd? Å ena sidan så kan jag tycka att jag borde tuffa till mig lite. Men å andra sidan så läser jag nyheterna och blir skrämd.